Jobbar långa dagar och hinner inte fundera så mycket, vilket just nu passar mig perfekt. Att jobba med tv-inspelning är helt nytt för mig och det finns inte mycket tid att tänka på annat än just det jag gör och det jag ska göra i nästa steg. Som kostymansvarig är det upp till mig att ha full koll på alla kläder som syns eller ska synas i bild.
Det är roligt, nästan hela tiden. Ibland blir det mycket väntan, scener måste tas om och ska tas ur flera vinklar. Idag har det nog varit den lugnaste dagen, i alla fall för mig, och det blir troligen ännu lugnare imorgon. Jag ligger i fas med alla kostymer och de kostymer som är "färdiga" är redan nerpackade och lastade för att skickas tillbaka. Så imorgon ska jag ta med min bok och hoppas på att solen skiner.
Jag har en kostym till att sy, har ju redan sytt 22 plagg, men nu ska jag göra ytterligare ett. Fick reda på det i fredags och den ska vara klar på måndag morgon. Hoppas verkligen att jag hinner sy lite på fredag och en massa på söndag, så att jag kan få gå på bröllop på lördag. Man måste ju få koppla bort jobbet en liten stund då och då. Det är nog det arbete som ligger före och efter själva inspelningarna som är det jobbigaste. Vissa dagar är det en hel del som ska fixas och lagas och märkas upp. Men det är helt ok, jag kanske lyckas få in en fot i tv/film-världen och det är inte så dumt!
//J
tisdag, juni 09, 2009
onsdag, maj 06, 2009
Enkelbiljett
Landar på Säve tidigt på morgonen den 24:e mars. Pappa svänger in på parkering precis när jag kliver ut från terminalen. Solen skiner, men det är inte särskilt varmt. Men jag njuter av de skarpa strålarna. Våren är på väg.
Några timmar senare är vi i Karlstad. Allt känns lite konstigt. Imorgon ska jag på en intervju, för en textillärartjänst. Någonstans för ett tag sen tog jag beslutet att söka jobb i Sverige. Beslutet att flytta tillbaka till Sverige, tillbaka till Värmland. Tillbaka till de mörka skogarna och sjöarna. Släkt och gamla vänner. Till mina rötter.
På kvällen träffar jag en gammal gymnasiekompis, vi pratar i flera timmar som om vi alltid känt varandra, trots att vi inte umgicks särskilt mycket under skolåren. Hon är en pärla och ger mig hopp och tillförsikt. Livet i Värmland kanske inte kommer bli en så stor förändring trots allt. När jag flyttade från Karlstad senast, så trodde jag nog aldrig att jag skulle komma tillbaka dit. Plötsligt känns inte tanken så skrämmande och främmande längre.
Intervjun går hur bra som helst, det känns som att jag kommer få jobbet. Jag svävar på små moln och ler hela tiden. Och på kvällen följer jag med L till stallet och träffar hennes stora fina häst. Om jag får jobbet kan jag ju hjälpa henne med Skrutten!
Dagen efter bär det av till Årjäng. Årjäng som jag flyttade från när jag var 16 år. Jag flyttar in hos mamma och J, in i deras matrum, på obestämd tid. Allt känns speedat och rastlöst. Jag vet inte vad som händer. Kommer jag få jobb? Var kommer jag att hamna? Känns det ok eller jobbigt att ha lämnat London? Tankarna snurrar och jag promenerar för att bota rastlösheten som river som stora svarta klor i bröstet.
Mindre än en vecka efter att jag landat på svensk mark hittar jag en jobbannons på ams-hemsida. Det söker textillärare i Töcksfors. Jag söker den omgående. Men vill jag verkligen tillbaka hit, till Årjäng? Ja, varför inte? Här har jag goda vänner, min rötter och här finns det lugn jag har saknat ett tag nu.
Dagarna och veckorna snurrar vidare i ett virrvarr av möten, jobbintervjuer, promenader, myndighetskontaktande. och vips har jag blivit svensk igen, fått jobb i ett filmprojekt, fått jobb som textillärare till hösten och fått tillbaka en massa goda vänner.
Det har varit så enkelt att komma hit igen. Till Årjäng. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här igen. Men just nu känns det bra. Det är helt otroligt att allt har gått så smidigt. Vem kunde tro det när allt kändes som värst? Jag trodde knappt att jag skulle överleva dagen. Men det kommer att komma perioder då det blir tungt, inget kan gå så här smärtfritt.
Mindre än en månad efter att jag kom tillbaka till Sverige har jag fått jobbet som textillärare i Töcksfors. Jag har fått en anställning i en norskt filmproduktion. jag har fått en lägenhet som jag verkligen tror att jag kan trivas i. Nu har de gått 6 veckor och jag har börjat med kläderna till filminspelningen.
Nu väntar jag på att få hem mina saker från England. Så att jag kan bygga upp detta lilla hem och göra det mitt.
När allt snurrar så oerhört fort, är det svårt att hinna med sig själv och framför allt andra. Jag har brustit i att hålla kontakten med alla min goda vänner som bryr sig om mig. Och det är det jag skäms för. Jag vet att jag fungerar så, och därför borde jag kunna ha undvikit det...
//J
Några timmar senare är vi i Karlstad. Allt känns lite konstigt. Imorgon ska jag på en intervju, för en textillärartjänst. Någonstans för ett tag sen tog jag beslutet att söka jobb i Sverige. Beslutet att flytta tillbaka till Sverige, tillbaka till Värmland. Tillbaka till de mörka skogarna och sjöarna. Släkt och gamla vänner. Till mina rötter.
På kvällen träffar jag en gammal gymnasiekompis, vi pratar i flera timmar som om vi alltid känt varandra, trots att vi inte umgicks särskilt mycket under skolåren. Hon är en pärla och ger mig hopp och tillförsikt. Livet i Värmland kanske inte kommer bli en så stor förändring trots allt. När jag flyttade från Karlstad senast, så trodde jag nog aldrig att jag skulle komma tillbaka dit. Plötsligt känns inte tanken så skrämmande och främmande längre.
Intervjun går hur bra som helst, det känns som att jag kommer få jobbet. Jag svävar på små moln och ler hela tiden. Och på kvällen följer jag med L till stallet och träffar hennes stora fina häst. Om jag får jobbet kan jag ju hjälpa henne med Skrutten!
Dagen efter bär det av till Årjäng. Årjäng som jag flyttade från när jag var 16 år. Jag flyttar in hos mamma och J, in i deras matrum, på obestämd tid. Allt känns speedat och rastlöst. Jag vet inte vad som händer. Kommer jag få jobb? Var kommer jag att hamna? Känns det ok eller jobbigt att ha lämnat London? Tankarna snurrar och jag promenerar för att bota rastlösheten som river som stora svarta klor i bröstet.
Mindre än en vecka efter att jag landat på svensk mark hittar jag en jobbannons på ams-hemsida. Det söker textillärare i Töcksfors. Jag söker den omgående. Men vill jag verkligen tillbaka hit, till Årjäng? Ja, varför inte? Här har jag goda vänner, min rötter och här finns det lugn jag har saknat ett tag nu.
Dagarna och veckorna snurrar vidare i ett virrvarr av möten, jobbintervjuer, promenader, myndighetskontaktande. och vips har jag blivit svensk igen, fått jobb i ett filmprojekt, fått jobb som textillärare till hösten och fått tillbaka en massa goda vänner.
Det har varit så enkelt att komma hit igen. Till Årjäng. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här igen. Men just nu känns det bra. Det är helt otroligt att allt har gått så smidigt. Vem kunde tro det när allt kändes som värst? Jag trodde knappt att jag skulle överleva dagen. Men det kommer att komma perioder då det blir tungt, inget kan gå så här smärtfritt.
Mindre än en månad efter att jag kom tillbaka till Sverige har jag fått jobbet som textillärare i Töcksfors. Jag har fått en anställning i en norskt filmproduktion. jag har fått en lägenhet som jag verkligen tror att jag kan trivas i. Nu har de gått 6 veckor och jag har börjat med kläderna till filminspelningen.
Nu väntar jag på att få hem mina saker från England. Så att jag kan bygga upp detta lilla hem och göra det mitt.
När allt snurrar så oerhört fort, är det svårt att hinna med sig själv och framför allt andra. Jag har brustit i att hålla kontakten med alla min goda vänner som bryr sig om mig. Och det är det jag skäms för. Jag vet att jag fungerar så, och därför borde jag kunna ha undvikit det...
//J
tisdag, april 21, 2009
Jobb
Väntan kan vara olidlig, men ibland leder det till något gott. Idag har jag fått jobb! I augusti börjar jag som lärare igen, det känns underbart. Jag har verkligen saknat att vara bland barn och ungdomar. Under mitt (nästan hela) år utan jobb och utan elever har jag kommit på att jag verkligen saknar det. Kanske en dyrköpt insikt, men ändå en insikt.
Nu börjar alla förändringar på allvar. Nu måste jag skaffa lägenhet och få hem mina grejjer från England. Det känns lite trist att min/vår vistelse i London inte blev längre, men det kanske finns nån mening med det. Nu är jag på "hemmaplan" igen, både vad gäller Sverige och uppväxtort. Jag har valt att söka mig tillbaka till Värmland, efter 14 år på annat håll. Det kanske är ett behov som måste fyllas. Komma närmare skogen, gamla vänner och min underbara familj. Just nu känns det hur som helst rätt.
Tankarna snurrar fortare nu, men mer strukturerat. Kroppen kan inte vara stilla och jag gör små skutt. Glädjen är enorm!
//J
Nu börjar alla förändringar på allvar. Nu måste jag skaffa lägenhet och få hem mina grejjer från England. Det känns lite trist att min/vår vistelse i London inte blev längre, men det kanske finns nån mening med det. Nu är jag på "hemmaplan" igen, både vad gäller Sverige och uppväxtort. Jag har valt att söka mig tillbaka till Värmland, efter 14 år på annat håll. Det kanske är ett behov som måste fyllas. Komma närmare skogen, gamla vänner och min underbara familj. Just nu känns det hur som helst rätt.
Tankarna snurrar fortare nu, men mer strukturerat. Kroppen kan inte vara stilla och jag gör små skutt. Glädjen är enorm!
//J
måndag, april 20, 2009
Det river i magen, inte av hunger utan av rastlöshet. Tankarna irrar. Hur ska det bli? Vad händer härnäst?
Oron och klorna i magen gör det nästan omöjligt att vara stilla. Många kilometer per dag, men det stillar inte.
Mat är ointressant, godis är äckligt, vatten glöms bort. Massor av kaffe. Borde dricka te.
Korta stunder infinner sig ett slags lugn, men det vara inte länge. Sen måste jag ut igen, gå, gå...
Vaccum, mellan allt och inget, mellan livet och livet. Glädje och lycka slåss mot oro och sorg. Tomhet.
//J
Oron och klorna i magen gör det nästan omöjligt att vara stilla. Många kilometer per dag, men det stillar inte.
Mat är ointressant, godis är äckligt, vatten glöms bort. Massor av kaffe. Borde dricka te.
Korta stunder infinner sig ett slags lugn, men det vara inte länge. Sen måste jag ut igen, gå, gå...
Vaccum, mellan allt och inget, mellan livet och livet. Glädje och lycka slåss mot oro och sorg. Tomhet.
//J
Creep
...
I want you to notice
when I'm not around
You're so fuckin' special
I wish I was special
But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doin' here?
I don't belong here
...
http://www.youtube.com/watch?v=zFfbLPeryio
I want you to notice
when I'm not around
You're so fuckin' special
I wish I was special
But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doin' here?
I don't belong here
...
http://www.youtube.com/watch?v=zFfbLPeryio
fredag, april 17, 2009
Är i Sverige igen, har varit här någa veckor. Allt börjar falla på plats. Jobberbjudanden och lägehetersletande och myndighetskontaktande. Allt snurrar fort och jag hinner inte riktigt med, samtidigt som det är skönt och omtumlande att allt händer på en gång.
Att bli mottagen med öppna armar och värme gör att jag orkar med. Allt går smidigt och inget känns jobbigt just nu, men jag vet att det kommer bakslag. Vissa kvällar vill jag bara lägga mig ner och dö en smula, och då gör jag det. Med vissheten att det kommer kännas bättre om en stund eller imorgon. Mina närmaste, familj och vänner är underbara. De finns där hur jag än mår, hur jag än ser ut eller känner mig. Önksar de förstår vad underbara de är. Utan dem hade jag nog inte orkat med livet. En dag ska jag på något sätt ge tillbaka allt de gett mig.
Det känns lite konstigt att planera om sitt liv igen, det är ju inte så många månader sen jag startade om. Det är slitsamt och tar nästan all min energi. Ändå kliver jag upp på morgonen och gör det jag ska. Lite som en robot. Där emellan så river rastlösheten sönder min insida. Det blir mycket promenader, och midjemåttet minskar.
//J
Att bli mottagen med öppna armar och värme gör att jag orkar med. Allt går smidigt och inget känns jobbigt just nu, men jag vet att det kommer bakslag. Vissa kvällar vill jag bara lägga mig ner och dö en smula, och då gör jag det. Med vissheten att det kommer kännas bättre om en stund eller imorgon. Mina närmaste, familj och vänner är underbara. De finns där hur jag än mår, hur jag än ser ut eller känner mig. Önksar de förstår vad underbara de är. Utan dem hade jag nog inte orkat med livet. En dag ska jag på något sätt ge tillbaka allt de gett mig.
Det känns lite konstigt att planera om sitt liv igen, det är ju inte så många månader sen jag startade om. Det är slitsamt och tar nästan all min energi. Ändå kliver jag upp på morgonen och gör det jag ska. Lite som en robot. Där emellan så river rastlösheten sönder min insida. Det blir mycket promenader, och midjemåttet minskar.
//J
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
